SÖÖÖTIZAR=) till alla mina omtänksamma vänner.
JA Janeth vi skulle ju vara tjocka ihop....var ju planerade samtidigt du och jag. Kommer ihåg hur roligt jag tyckte att det var när det kom fram att vi väntade smått samtidigt. Men va fort det kan vända...
Jag håller med min syster, jag vet att hon var riktigt stolt över mig och berömde mig för att jag klarade mitt "uppdrag" så bra. (att ta hand om lilla Tindra) Man växte helt in i denna roll och jag vet att jag aldrig tvivlade på att Tindra skulle klara sig. Minns engång på hela tiden i Linköping, som jag blev riktigt ledsen och orolig. Kenneth hade åkt hem en runda med Liam och skulle komma tillbaka dagen efter. Då jag blev inkallad av Tindras läkare, som berättade att Tindra hade 2 blödningar på hjärnan.... en lite större och en mindre. Hon pratade på, mycket som jag nog inte ens tog in. Mer än det enda som malde i mitt huvud var att Tindra kunde få en slapp sida, ett släpande ben, eller en arm-hand som kanske inte skulle fungera riktigt som den skulle..
PANIIIIIIIK
Var är Kenneth när jag som mest behövde honom???? Jag ringde hem riktigt förtvivlad över att fått höra detta om vår dotter. Hur skulle framtiden se ut? Hur skulle livet bli för lilla Tindra? Rullstol? Men hon levde iallafall och det var ju det som var det viktigaste av allt. Vårt älskade barn, vår dotter. Just att ta emot detta besked krossade upp hela min lilla glaskula som jag levde i...allt hade ju gått så bra fram tills nu. Alla tårar kom på en gång!
Nu snart 5 år senare sitter jag här med fasit i hand..vilken underbar dotter vi har. Inga men alls, vad vi kan se nu. Dom säger att det kan komma i skolåldern, men borde inte vi ha märkt någonting nu????
Imorgon ska jag och Tindra trots allt åka in till Kalmar och träffa föräldrar som just nu är i denna situation. Eller precis har fått komma hem med sitt lilla barn.
Känns bra att få berätta vår lyckliga saga....